söndag 29 november 2015

V.36


Ja, så var vi inne i v.36. 34 dagar kvar. Det är helt vansinnigt. Så svårt att tänka mig nu att på några veckor ska den här magen inte vara kvar. Jag ska kunna andas normalt. Inget som trycker mot revbenen. Och det där som faktiskt tar en himla plats i min mage ska istället ligga i min famn. Helt vansinnigt. Vansinnigt roligt. Men jag håller till och med tummarna för att få gå lite över tiden, för att få njuta av det här liiite mer. De här sparkarna. Buffandet. 

I fredags var jag på föräldrautbildning. Erik ville också med och hade tänkt lämna pojkarna hos mamma, men hon jobbade tyvärr. Och då ville pojkarna hellre vara med Erik. Nästa gång kanske. Jag älskar föräldrautbildningen. Även om jag har två barn sen tidigare, så är det så bra att få fräsha upp minnet. Och en del saker har ju faktiskt förändrats också. Men främst handlar det nog om att jag har världens bästa barnmorska. Jag är så tacksam för det. Utan henne hade de här månaderna varit bra mycket besvärligare. Och Erik såklart. Min klippa. Mitt stöd. Det låter som sagt så enkelt, att "bara ta det lugnt". I vanliga fall har jag nog svårt för att sitta och se skidåkningen på tvn. Jag måste springa runt och göra saker samtidigt. Förstår inte hur man kan sitta en hel dag, sitta bort allt dagsljus, oavsett hur spännande det är! Och att då helt plötsligt ställa om sig och "bara ta det lugnt". Svårt att förstå för en del har jag märkt, men lättare för andra! Alla är vi olika och tur är väl det! 

Nu har vi ju snart gått hela tiden ut och det känns så bra. Att pyret får ligga tryggt och växa till sig därinne. 

Idag har vi först varit på en snabb sväng till Lycksele. Inte så kul med det föret som var idag. Men pojkarna var bjudna på kalas och vi har nog aldrig varit så snabba någonsin. Vi for vid kl.9 och var hemma vid kl.13. Men tala om att jag var slut på efter den bilresan. 

Så när Erik skulle till flyget tog jag snabbt beslutet att åka till mamsen. Vi gjorde skyltsöndan på en pisskvart, pojkarna fick träffa tomten, och sen har jag legat hos mamma. Bästa beslutet någonsin. Älskar att ligga hemma hos mamma och bli uppassad. Så på bara nån halvtimme kändes det bättre, och fram mot kvällen kändes det helt plötsligt helt ok att köra hem. Vilket är ovanligt vill jag lova. Får helt enkelt bli fler eftermiddagar hos mamma! 

Jag brukar säga att man ska omge sig med människor som får en att må bra. Men sen kan jag komma på mig själv med att umgås med de som gör raka motsatsen. Ni vet, såna som känns som att bara för att de själva inte är lyckliga så ska ingen annan heller få vara det. Och då är man väl hellre ensam än att beblanda sig med sånna människor? Åtminstone är då jag det.

För jag är så vansinnigt lycklig just nu att jag kan bara inte hålla inne med det, för någon annans skull. Så varm i hjärtat. 

Men över till nånting helt annat. Vi hade nämligen bestämt oss för att köpa en ny soffa. Känns dumt då det egentligen inte är något fel på vår soffa. Jag har så svårt att köpa nytt när jag inte hittar en riktigt bra anledning. Men den här hörnsoffan vi har funkar helt enkelt inte i vårt vardagsrum. 
Så vi hade hittat en soffa vi ville ha. På Mio. Så vi gick in på Mio för att kika på den, och om det kändes bra skulle vi beställa hem en. Också finns den inte hemma. Vi kan ju inte beställa hem en soffa utan att ha fått se den! 
Hur fasen gör man nu? Någon som har något tips? 

torsdag 26 november 2015

Vanlig och alldeles underbar torsdag

Det absolut bästa i det här huset (nåväl, en av de bästa grejerna), är vårat badkar. Speciellt nu under graviditeten. Vad jag önskar att jag haft ett badkar under tidigare graviditeter också! Idag lämnade jag pojkarna på varsin skola, drog ner på plassn en sväng, var hemma till kl.11 och gjorde lite lunch, och sen då? Sen spolade jag upp ett härligt bad. 


Med badskum, doftljus, ansiktsmask och hårinpackning. Och en bok. Och där låg jag nästan en timma. Efter en timma började vattnet bli ljummet, och av någon konstig anledning fick jag mer sammandragningar av att ligga där. Men då var jag så nöjd så nöjd. Och kände mig som en ny människa. Med filade fötter och allt. 

Och nu får jag krypa ihop i soffan med min älskling, som precis kommit hem från sin arbetsvecka.

Välkommen helgen!

Dagens

Tyckte inte det var så himla länge sen jag la ut den här bilden? 


Tror jag var i V.23 här och jag minns att jag tyckte magen hade tvär exploderar. När jag var i v.17 hade jag mina vanliga jeans, en tight randig baströja och en kompis till Erik sa "V.17?! Det syns ju inte ens att du är gravid!". Och det hade han rätt i! Spe som en räka! Sen gick det undan. 

Så som magen är på den bilden, i V.23, har jag sett mig själv sen dess. Känner mig så otroligt liten och smidig jämför med mina tidigare två. Den enda stora skillnaden är att jag har ett enormt tryck neråt (som började kring v.25), som gör att allt är obekvämt, så nu går jag mest runt i strumpisar eller leggings. 

Nåväl, det fanns visst en skillnad till. Det här är nämligen magen idag. 



Ni får ursäkta en fläckig spegel. Magen v.35. I leggings och lång baströja. Bästa bästa. Som en pyjamas. 
Mja, liiiite skillnad är det väl på magen sen v.23. Uppenbarligen är det en liten filur som växer därinne. Men hur som är jag ändå mindre än vad jag varit tidigare graviditeter och det är en enorm lättnad kan jag lova! Vilken skillnad! 

Längtar så efter att få träffa denna lilla krabat nu! 



onsdag 25 november 2015

Lugnet

I och med att jag bestämde mig för att säga nej, så tonades allt ut. Bara sådär! Hittills har vi haft något planerat 6 av 7 dagar i almanackan varje vecka. Det enda som har stått i veckan är föräldrautbildning på fredag, och kalas på söndag. Så det ska vara. 

I veckan har jag tagit tag i julstädningen. Det som annars är gjort på en dag har nu tagit 3 dagar. Så idag drog pojkarna fram julen. Så mysigt! De sprang upp och ner och bar fram grejer. Så nu är det ljusstakar och stjärnor och tomtar överallt. Jul, som jag längtat! 

Ikväll har de varit på säsongens första skidtur. Vi blev inbjudna att vara med på Järvsjös träning. Johanna följde med och hjälpte Aron, så jag fick bara sitta lugnt och heja på och njuta av den fina kvällen. Pojkarna var så duktiga och nu börjar även Aron vara en hejare på skidorna.

Nu sover de små, jag eldar och dricker en kopp te. Efter en kväll utomhus. Och njuter av julen som kommit på plats här hemma. Och tittar på Greys. Pyret i magen har hicka, och pillar med tårna mellan mina revben. Himla bra avslut på den här dagen. 

Tack livet, för ännu en alldeles fantastisk dag. 


lördag 21 november 2015

Smygstartat

Vi är säkert inte de enda som inte kan hålla oss.. Nu har vi smygstartat julmyset. Efter pepparkaksbaket i måndags gick det bara inte att hålla sig. 

Så det har redan hunnits med en hel del glögg. Och E köpte nya stjärnor att hänga i fönstren i allrummet, och han har varit så sugen på att få hänga upp dem. Så det har vi gjort i helgen! 


Idag, efter att superpappan jagat en sväng, har han hunnit med lussekatter, skruvat i skotern (och såklart provkört) med pojkarna, och dessutom har vi haft Sussi, Jocke och pojkarna här i em. Fikat lussekatter och pepparkakor och druckit chai-te. Och med sig hade de sin barnskoter- så ni kan tro att det är två lyckliga små som sluter sina ögon ikväll. Tror de var ute och körde i två timmar. 

Ikväll har E sedan satt taklist i gästrummet innan han bäddade ner sig med oss i soffan för Bamse och tjuvstaden. Så imponerad på allt han hinner med, att utnyttjar verkligen varje minut dagen bjuder på. Inte nog med att han hinner massor med saker som ska göras, så hinner han ändå med de där viktiga stunderna med oss. Så pojkarna känner sig prioriterade. Helt fantastiskt. 

Nu ska jag kila på date med min fantastiska make. Han som jag höjer till skyarna. En date i soffan väntar, med lite mer glögg och saffranskladdkaka med hallon och vispgrädde. 

Imorgon har vi förresten öppet hus i skolan i Latikberg. Så varmt välkomna att komma och hälsa på oss mellan kl.13-15! Det kommer gå en gratis buss från Ica parkeringen kl.12.30, som går tillbaka kl.15. 

Trevlig lördagkväll!

onsdag 18 november 2015

Styra sina egna vindar

Jag älskar att vara gravid. Verkligen. Även när jag kände mig som en val i slutet av mina förra graviditeter, stor och tung, så älskade jag varje sekund. Den här gången känner jag mig smidigare än någonsin, lätt som en fjäder. Istället har jag då ont i princip hela tiden. Men jag älskar det. Jag älskar att få bära på det här barnet.

Jag litar på mig själv till 100%. Jag litar på att jag vet vad som är bäst både för mig och för mina barn. Tyvärr känns det som att jag emellanåt är ganska ensam om det. Förmodligen är det fler föräldrar som känt på samma vis. Att omvärlden tvivlar på dig.
En liten pust av motvind. Jag tar det här på allvar. Allt det som gör ont. Jag känner i kroppen att det är så det ska vara. Jag känner att det är allvar. Att jag måste ta det lugnt. Och jag har en himla tur, för Erik ser också allvarligt på det. Han ser till att jag vilar. Han peppar, och han finns där bredvid mig. Håller mig i handen när det blåser motvind. Även svärfar stöttar. Han kommer hit utan att jag behöver be om det. Rastar hunden, skottar snö. Roar pojkarna. Igår skjutsade han oss till Lycksele, så jag skulle slippa köra. Jag är så lyckligt lottad.
Även om jag älskar att vara gravid, så är de här sammandragningar jag har enormt tunga. De kräver mycket energi, och tar upp mycket av min tid. Det är där motvinden kommer in. Efter sammandragningar och fokus på familjen finns det inte mycket över. Ändå får jag saker hängandes över mig som jag inte bett om. Och ibland känns det nästan som att så länge jag kan stå på benen så kan det ju inte så farligt. Eller för att jag inte bryter ihop totalt och ligger och storgråter, så mår jag nog riktigt bra ändå. Det kan inte vara någon större fara. Vilken ond cirkel, eller hur? För att jag håller humöret uppe och litar på mig själv, så ser inte omvärlden hur illa det faktiskt är.

Nåväl, nog om motvinden. För det är här jag väljer att styra mina egna vindar. Om jag så ska låsa ute omvärlden de här sista veckorna, eller så länge det behövs. Jag skapar min egen medvind. Jag väljer att må bra, jag njuter av varje dag jag har kvar med det här pyret i magen. Jag arbetar mig igenom nätter utan sömn, tunga sammandragningar och värk, och kommer ut ur det ännu piggare, mer motiverad, peppad. Lycklig. Tacksam.
Och med omvärlden så menar jag såklart inte alla fina människor runt omkring mig. De som står mig nära. Som peppar, skickar en tanke, eller en hjälpande hand. Ni vet, när allt känns tungt så står de där och lyser.

Till exempel i måndags, när Sussi och pojkarna kom ut för att baka pepparkakor. Och såklart pepparkakshus. Så mysigt. Och när jag tyckte att det blev tungt så la jag mig i kökssoffan eller gungstolen, och Sussi stökade på i köket. Så mina barn fick baka pepparkakor även i år, även om jag knappt gjorde ett dyft.



Doften av nygräddade pepparkakor, tomtegröt till lunch, glögg och julmusik.

Så jag styr vindarna. Så jag får medvind. Jag lägger allt fokus på mig själv och min familj. Ibland behöver man det också. Få koppla bort allt annat. Även om jag har svårt att släppa vissa saker och gärna hjälper till. Men från och med nu är det "nej", "tyvärr", "tack men nej tack". Jag ska öva på det.

Det härliga med den här graviditeten är att jag har hur mycket energi som helst i kroppen. Jag är ofta trött, efter att ha legat vaken på nätterna och så, och när man inte kan göra nånting blir man ganska slö. Men i kroppen känner jag så mycket energi. Benen känns så pigga. Jag känner mig stark. Som att jag skulle kunna springa ett maraton dagen efter förlossningen. Så inspirerad av livet. Det fantastiska fina livet som jag har. Också Erik. Som gör hela livet så enkelt. Och lättsamt. Det är vi, och det är så det ska vara. Efter 10 år gör han fortfarande att livet känns som rosa moln. Och jag bara svävar med. I medvind.

söndag 15 november 2015

Söndag

Så var den här helgen över i ett nafs. Det blev en kort helg för den här familjen, eftersom Erik inte fick komma hem förrän till lunch i fredags och var tvungen att åka vid kl.15 idag. Resten av familjen har dock helg imorgon också.
Men en fin helg har vi haft i alla fall. Det har blivit firande av Erik såklart, ordentligt vill jag påstå. Vi hade besök från lunch igår framtill 20-tiden på kvällen. Så mysigt att ha fina vänner på besök och surra bort en herrans massa timmar. Det är så sällan E tar sig tid för det, men igår gjorde han verkligen det (även om han satte några vänner i arbete en stund också). Och barn fulla huset. Så fint.

Annars har pojkarna mest njutit av snön. De skyndar sig ut på morgonen direkt efter frukost, och stannar oftast ute fram till lunch. Jag njuter också. Sitter på en fäll på bron och hejar på dem när de åker i backen.


Det är så fint ute när snön har lagt sig.
Magiska vinterland.
Lördagen bjöd på halvdimmigt väder, där solen kunde tränga sig igenom och allting var så gnistrande fint.


Pojkarna har byggt sig en Olof, som gillar varma kramar.


Söndagen bjöd på stora härliga snöflingor.


Ikväll har vi varit i kyrkan, Lukas har fått sin barnbibel och efter det bjöd kyrkan på tacos. Svärföräldrarna var också med, vilket gjorde allting extra trevligt.

Nu luktar det jul i hela huset. Men mer om det imorgon kanske.
Imorgon väntar oss ännu en fin dag.
Och med det sagt skänker vi en tanke till alla som inte haft en bra helg. Till alla drabbade av världens ondska och grymheter. Så oförståeligt. Och vi tackar för att vi får vara lyckliga tillsammans.
Ta hand om varandra och njut av alla stunder, stora som små.

lördag 14 november 2015

Godmorgon Lördag

'
En sån fin morgon!

Vi tog lite sovmorgon imorse allihopa, och sedan grattade vi pappan i huset, som fyller år idag. Han fick present redan igår, då han visste vad han skulle få (han var med och valde), och vi redan har beställt efter tidigare som vi fick skicka tillbaka. Så nu fick han prova igår, så vi kunde skicka tillbaka direkt om han inte var nöjd. Men han blev nöjd!
Så idag fick han inte mer presenter än kramar och pussar och fin sång av sin förstfödde. Och sedan en brakfrukost.
Jag skulle ha fotat frukostbordet känner jag så här i efterhand. Pojkarna hjälpte till och skulle ordna födelsedagsfrukost. Det var gröt, ägg, kaffe, smörgåsar, grönsaker och smoothie. Bästa starten på dagen!

Och när man suttit en stund och vaknat till av kaffet, och det sakta börjar ljusna ute, då fastnar man lätt i soluppgången från vårt köksfönster.



Och så här får jag bo. Nyp mig i armen!
Det bästa med Latikberg är att när det är slaskigt och blött och halvtrist på andra ställen, då är det gnistrande vitt och fint här. Älskar vintern.
Nu ska vi göra tårta, och sedan ska vi skynda oss ut och njuta av den här härliga dagen. Och ge småfåglarna mat, de ser hungriga och frusna ut. Pappan har dragit ut på en jaktsväng, så när han kommer hem väntar tårta.

onsdag 11 november 2015

Nedräkning

Jag börjar bli lite trött på att inte kunna göra vad jag vill. Att behöva be om hjälp för varje liten skitsak är verkligen inte roligt, så oftast slutar det med att det antingen inte blir gjort eller så gör jag det själv ändå och då tar det väääääldigt lång tid. Men vet ni vad? Nu har jag börjat räkna ner! För även om jag skulle gå en vecka över tiden, så är det fasen inte lång tid kvar!
Det här är verkligen ett stort steg under de här 9 månaderna. Och jag kommer alltid till det här. Då jag känner att nu får världen rasa samman runt omkring mig om den så vill, nu ska jag bara njuta av magen den sista tiden. Och njuta av sista tiden som tvåbarnsmamma. Inte för att jag gruvar mig för framtiden, men jag vill ta till vara på de här sista månaderna innan allt kommer att förändras. Bara till det bättre, såklart.
Jag är så otroligt tacksam för att jag får uppleva det här igen. Ibland får jag ångest bara av tanken på att det här kanske aldrig hade hänt, om det inte blivit såhär.
Men nog ska det blir skönt att kunna baka bullar igen. Eller putsa fönster. Eller ta en lång promenad. Eller köra bil!

Imorgon ska jag på ultraljud för att se hur läget verkar. Om mina sammandragningar påverkar bebisen nånting, och om de påverkar livmodertappen nånting. Jag tycker att har det inte hänt nånting än, den senaste veckan har jag varit nära på att åka in åtminstone 1 gång per dag, då borde vi ju kunna känna lugnet tiden ut. Men samtidigt vet jag ju hur det känns. Hur orolig man blir. Och osäker på hur länge man törs vänta. Även om det inte hänt något hittills så kommer det ju en dag då de faktiskt har effekt. Och när är den dagen? Med tanke på hur fort det gick med Aron, så behöver jag en bra plan. När Erik är borta. Med barn och allt. Men den behöver jag slipa lite på..

Nåväl, V. 33 är vi i nu och jag tyckte nyss det var V.27? De senaste veckorna har gått så fort, och nu väntar juletider och veckorna kommer gå ännu fortare. Även om jag har mycket sammandragningar så ställer jag in mig på att gå över tiden, åtminstone en vecka bort tänker jag. Så jag inte alldeles ska tappa humöret på slutet, då är det bättre att ställa in sig på ett datum längre bort. Så, ultraljudet visade 2 jan, jag säger 9 jan.

Dagsfärsk, V.33


Jag har lyckats hyffsat bra med andningen under tidigare förlossningar, väldigt bra med Aron. Också har jag haft Erik som hjälpt mig att hitta när jag tappat den. Därför har jag haft fantastiska förlossningar, även om Lukas förlossning var fruktansvärt utdragen och slutade besvärligt, så har jag kunnat tänka tillbaka på dem med endast glädje.
Men den här gången tänkte jag prova dyktekniken, om jag får möjlighet till det. Googla på det!
Det här med att slappna av är verkligen min grej, och genom yoga har jag blivit mycket mer medveten om alla små mekanismer i kroppen. Så jag tror mycket på det här. Att slappna av, inte kämpa emot. Låta kroppen göra sitt. För i det flesta fall så fixar kroppen det- det är bara det som sitter i ditt huvud som ställer till det.
Så får vi väl se som sagt hur mycket jag hinner med den här gången.

Och ni vet att när en värk börjar, så stiger den ju uppåt, för att efter en stund nå sin topp och därefter dala neråt igen. Så en intensiv värk på en minut kanske bara har en topp på ca.5 sek. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet. Och för varje värk man går igenom, är det en värk mindre innan knytet till slut är ute.

Jag ser verkligen fram emot att få uppleva det här igen. Så, så mycket!

måndag 9 november 2015

Vitt, vitt, vitt!

Äntligen! Snööööö!! 
Den lär väl vara borta imorgon, men oj så stämningsfullt vi haft det idag. Stora, stora snöflingor som virvlade ner utanför fönstret. Elden som sprakade i vedspisen. Barn som leker ute. Tända ljus. Och dessutom hade jag en fin vän och hennes son på besök. Med sig hade de en stor plåtburk med kakor och bullar. Säkert åtminstone 5 olika sorters kakor. Tala om julstämning. 
Och medan barnen byggde snögubbar och murar och hade snöbollskrig, så delade vi på en kanna te. Jag i halvt liggläge. Och surrade bort en herrans massa timmar. 

Än så länge ligger snön fortfarande vit på marken och gör mig så lycklig. Det ger mig hopp om att snart är den här, den riktiga vintern. 

Ikväll hade dessutom Erik eget rum, vilket gjorde att vi kunde prata i telefon huuuur länge vi kände för. Vi är hopplösa när vi lägger oss på kvällen. Vi kan prata hur länge som helst. Ibland brukar vi lägga oss tidigare, bara för att hinna surra av oss så vi ändå ska kunna somna i bra tid. Men när han delar rum med någon arbetskamrat brukar det bli kortare samtal, av hänsyn till att den andra kanske vill sova. Ikväll var det dock inte så. Och som jag älskar honom. Världens finaste människa. Han kan vara 100 mil bort och jag känner mig ändå inte ett dugg ensam. Han gör mig så lycklig. Och han får mig att känna mig så viktig. Han är bara bäst, helt enkelt! 

Idag har jag ingen bild, utan tänker mig att ni får fantisera ihop allting och få er egen bild av hur fantastisk den här dagen har varit. Och det bästa av allt är att förutom kvällens matlagning och möte så har alla fina människor omkring mig gjort att jag bara behövt slappna av och fokuserat på att lugna sammandragningarna. 

Och två små lyckliga pojkar hade jag ikväll som inte bara var lyckliga över snön, utan även lyckliga över kvällens träning och mest lyckliga över att farfar varit här och de fick följa honom på promenad. Farfar skulle kunna komma hit 10 gånger per dag och de skulle ändå bli lika lyckliga varje gång.

Så när ni fantiserar om bilden för den här fina dagen, glöm inte de stora virvlande snöflingorna, värmen från brasan och levande ljus, och dessutom två sussande grabbar med stora stora leenden.
Vad kan man begära mer i livet?  

söndag 8 november 2015

Världens bästa farsdag

Grattis till alla pappor, idag är det ju er dag! 
Vi har haft den bästa farsdagen jag har kunnat tänka mig. Det här med att vila och ta det lugnt låter bra mycket lättare än vad det är, jag är så spyless på att inte kunna göra nånting. Magen växer inte riktigt efter min kurva, vilket jag känner av för jag känner mig betydligt smidigare än vad jag har gjort de två tidigare gångerna, men jag känner mig trött och slö i kroppen. En nackdel med att "bara ta det lugnt". Jag känner i hela kroppen att jag behöver röra mig. Anstränga mig. Rensa, röja, städa. Men 7 veckor till ska jag väl klara av. Och oj vad jag ska städa sen! 

Men tillbaka till farsdag. Erik blev uppvaktad med dunder och brak imorse av två ivriga pojkar. De sprang ner för trappen så fort de vaknade och letade fram paket, kort och teckningar som de hade förberett och gömt undan. Efter det for Erik ut och jagade en sväng och efter jakten röjde han någon timme, men skyndade sig hem eftersom han hade bestämt att han skulle fira farsdag ordentligt med grabbarna. Så efter det var det fullt fokus på pojkarna, och från deras sida fullt fokus på pappan. Jag vilade bort de hemska förvärkarna som jag haft på morgonen, så vi skulle kunna åka vidare till de andra papporna sen. 
Så på eftermiddagen åkte vi först till min pappa, där det blev tårta och en period hockey. Medan vi var där ringde svärmor och frågade om vi inte ville äta middag hos dem. Och ingen blev lyckligare än jag! Så lyxigt att få sätta sig ner vid dukat bord! Så vi åkte vidare till strandkullen för middag och mera hockey. Och soffhäng då det är som bäst. 


Proppmätta slukade vi ändå en fantastiskt god efterrätt som svärmor kastade ihop, innan vi åkte hemåt igen. Det var precis vad jag behövde. Så skönt att bli bjuden på middag, och speciellt hemma hos någon där man kan lägga omkull sig precis när man känner för det. Lyx! 

Så den här farsdagen var enligt mig den bästa jag någonsin firat. Och jag tror pappan i familjen också är riktigt nöjd! 

fredag 6 november 2015

TA-DA!

Här har ni det. En möbel snickrad med kärlek. Och lite svett och frustration. 
Han är för fantastisk min man. Har jag sagt det förut? 
Sånna här gånger kan jag bara inte skryta nog mycket på honom, och jag blir så rörd över att han faktiskt byggde ett vitrinskåp till mig. Till mig. För att det skulle bli så som jag ville ha det. 


Han har snickrat ihop det av furuskivor, så det är rejält vill jag lova. Och tungt. Inga spånskivor här inte. Baksidan har han spikat panel. Fötterna fixade svärfar hos någon i grannbyn som hade en svarv. Och de fantastiska dörrarna är alltså gamla fönster som har suttit här i huset. 


Ca.40 cm djupt, så vi får gott och plats med grejer. Och kokböcker! 


Här ser ni baksidan lite bättre. Den fina panelen. Hela skåpet är betsat i vitbets, förutom fönstren då som är vitmålade. 


Längst ner bestämde vi oss för en öppen hylla, med några "ratlådor". Där vi kan samla allt och inget. Också ser ni fötterna lite bättre. Höga, så vi kommer in med dammsugaren under. 

Också en sista bild på det som snickaren själv är mest nöjd med. Självklart skulle skåpet ha belysning. När det kommer till belysning, helst spotlights, finns ingen hejd på Erik. När vi är på Ikea spenderar vi över 1h bara på belysningsavd. Sjukt tråkigt. Det är kablar och kopplingar och glödlampor och led (och nånstans där har jag slutat lyssna för länge sen). 
Men ja, när mörkret lägger sig då tänder vi belysningen och det gör så mycket för hela köket. 





onsdag 4 november 2015

Omställningen

I veckan har Erik haft sin första bortavecka på ca.2 månader. Från och med nu ska han jobba låååångt härifrån, någonstans mellan Uppsala och Gävle. Och där blir han förmodligen hela vintern. Varje vecka han har fått jobba på hemmaplan har vi tagit som en bonus, då vi vetat att han så småningom skulle behöva åka bort och jobba. Att det skulle bli såhär långt bort var nog ingen av oss beredd på, men ingen av oss har nog tyckt att det känns jätte tungt heller. Det är väl en strategi man bygger upp när man är van vid att han jobbar borta. Erik ser chansen att få träffa sin nyfödda systerdotter som är bosatt i Uppsala, och dessutom verkar det vara en riktigt bra arbetsplats. Och jag känner en trygghet i att han inte kan sätta sig i bilen och köra hem om jag måste åka in på BB, eftersom de kommer att färdas med flyg. 

Däremot är det ju en himla omställning att helt plötsligt ansvara för allt själv här hemma. Tidigare har jag ju kunnat greja på med nånting lite grann på dagen, eftersom jag har kunnat vila hela kvällarna sen då Erik kommit hem. Nu är det verkligen liggläge på riktigt hela hela dagarna, för att jag ska kunna ta resten på kvällarna. Med mat, hund och barn. Igår var dock svärfar hit och gick en sväng med Milo, så ensam känner jag mig inte. Det är det som tar hårdast nu, vardagssysslorna med matlagning, bada pojkarna och nattning. Och när jag har som mest med sammandragningar så kan jag inte bara krypa ihop i sängen, utan måste då ut med Milo en sista sväng så han får pinka inför natten. Det lär nog ta några veckor innan jag ställt om mig. 

Men imorgon är han hemma igen! Och ikväll njuter jag av nyklippt hår, ca.10 cm kortare, men det var så slitet och trist mitt stackars hår så det känns onekligen som ett lyft. Och jag njuter av en stor kopp chailatte framför Greys. Har varit så vansinnigt sugen på chai, så den här koppen var verkligen efterlängtad. Och julstämningen är på topp. Får nog börja göra vintermysigt här hemma imorgon. Ser fram emot en mörk, kall vinter där jag får njuta många mornar av att starta dagen med en stor kopp chailatte. Kom vinter och jul, jag väntar!