Bebisen

Ja, bebisen våran. Våran Milo. Han börjar verkligen få en personlighet och visa vem han är, och vi är mycket glada och tacksamma för att vi fick oss en sån fin vovve. Han kan fortfarande bli upplivad när det kommer folk och vilja busa och därmed även bitas, men i det stora hela är han väldigt lugn och fin, social och glad. 

Han har börjat hitta på en hel del lurigheter också. Han vet precis när han gjort något fel och när vi säger åt honom (om han tex tagit ett gosedjur) så lyssnar han på en gång. Däremot så fort Erik kliver upp tidigare än oss och far iväg, för att åka skidor eller fara på jobbet, så hoppar han upp och lägger sig i sängen bredvid mig. Jag märker då ingenting förän jag vaknar några timmar senare.. Luring! Ändå har jag inte haft honom i sängen förutom nån sväng de första veckorna, sen har han inte fått ligga här nånting. Men han tycker visst ändå att det är ok att smyga dit när Erik är borta och jag sover, haha! Klurig! 

Här är annars en favoritplats under den vakna tiden. Här sitter han och spanar, extra mycket när det är kallt och han helst inte går ut. 

Här brukar jag också kunna hitta honom snarkandes. Man kan ligga på golvet, som hundar brukar göra. Men inte våran Milo. 

Han växer så det knakar och väger ungefär 10kg nu, när vi hämtade honom vägde han 3,5kg. Allt mer av det valpiga utseendet börjar försvinna och han börjar se mer och mer ut som en hund! 

Tiden går för fort, med såväl barnen som hunden.