Ja förra måndagen alltså. Erik for ut på en sista jaktdag innan han skulle åka bort en vecka på jobb. Dagen gick och det hände ingenting och vid lunch hade Erik gått klart och skulle ge upp. Vad händer då? Jo, Milo börjar skälla! Hur fint och bra som helst, och jag ser på pejlen hur Erik smyger närmre.. Och sen ser jag Milo börjar springa igen också ringer Erik. Eftersom han bara fick jaga kalv tänkte jag skit, det var bara en vuxen. Jag svara och Erik skriker i telefon:"jag har skjutit en kalv åt Milo! "
Alltså lyckan. Som Erik har jobbat och slitit med den där hunden. Äntligen fick han skjuta åt honom! Betydligt bättre än första älgen, det här var så efterlängtat och har var så värd det.
Själv fick jag en himla fin jaktdag i lördags. Jag har världens bästa mamma som kom och var med barnen så jag fick fara ut med Milo och han gjorde ett sånt där suveränt jobb. Så härligt. Finns inget bättre än att höra hans skall eka i skogen. Tyvärr blev det mörkt och vi fick avbryta.
Han är så fantastisk, vår jämte. Vår Milo. En fantastisk jaktkamrat, familjemedlem och vår allra bästa vän. Jag har alltid älskat djur och alla våra djur är speciella och älskade men Milo.. Milo är bara nått alldeles extra. Så mycket kärlek.
Och igår då! Lukas har tjatat och tjatat om att få prova på hockey så igår fick han fara på sin allra första träning! Jag var världens bästa mamma, han var överlycklig. Jag, Aron och Liv skulle titta på men Liv var inte på humör. När vi väl var hemma tappade jag tålamodet alldeles och det gick ut över pojkarna. Men jag bad om ursäkt och det var lugnt. Lukas var salig efter träningen. Men den tjejen alltså, hon kommer driva mig till vansinne. Ändå så himla söt och vansinnigt älskad, såklart.
Och nu, loooov!! Som jag har längtat efter att få ha pojkarna hemma en hel vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar