Styra sina egna vindar

Jag älskar att vara gravid. Verkligen. Även när jag kände mig som en val i slutet av mina förra graviditeter, stor och tung, så älskade jag varje sekund. Den här gången känner jag mig smidigare än någonsin, lätt som en fjäder. Istället har jag då ont i princip hela tiden. Men jag älskar det. Jag älskar att få bära på det här barnet.

Jag litar på mig själv till 100%. Jag litar på att jag vet vad som är bäst både för mig och för mina barn. Tyvärr känns det som att jag emellanåt är ganska ensam om det. Förmodligen är det fler föräldrar som känt på samma vis. Att omvärlden tvivlar på dig.
En liten pust av motvind. Jag tar det här på allvar. Allt det som gör ont. Jag känner i kroppen att det är så det ska vara. Jag känner att det är allvar. Att jag måste ta det lugnt. Och jag har en himla tur, för Erik ser också allvarligt på det. Han ser till att jag vilar. Han peppar, och han finns där bredvid mig. Håller mig i handen när det blåser motvind. Även svärfar stöttar. Han kommer hit utan att jag behöver be om det. Rastar hunden, skottar snö. Roar pojkarna. Igår skjutsade han oss till Lycksele, så jag skulle slippa köra. Jag är så lyckligt lottad.
Även om jag älskar att vara gravid, så är de här sammandragningar jag har enormt tunga. De kräver mycket energi, och tar upp mycket av min tid. Det är där motvinden kommer in. Efter sammandragningar och fokus på familjen finns det inte mycket över. Ändå får jag saker hängandes över mig som jag inte bett om. Och ibland känns det nästan som att så länge jag kan stå på benen så kan det ju inte så farligt. Eller för att jag inte bryter ihop totalt och ligger och storgråter, så mår jag nog riktigt bra ändå. Det kan inte vara någon större fara. Vilken ond cirkel, eller hur? För att jag håller humöret uppe och litar på mig själv, så ser inte omvärlden hur illa det faktiskt är.

Nåväl, nog om motvinden. För det är här jag väljer att styra mina egna vindar. Om jag så ska låsa ute omvärlden de här sista veckorna, eller så länge det behövs. Jag skapar min egen medvind. Jag väljer att må bra, jag njuter av varje dag jag har kvar med det här pyret i magen. Jag arbetar mig igenom nätter utan sömn, tunga sammandragningar och värk, och kommer ut ur det ännu piggare, mer motiverad, peppad. Lycklig. Tacksam.
Och med omvärlden så menar jag såklart inte alla fina människor runt omkring mig. De som står mig nära. Som peppar, skickar en tanke, eller en hjälpande hand. Ni vet, när allt känns tungt så står de där och lyser.

Till exempel i måndags, när Sussi och pojkarna kom ut för att baka pepparkakor. Och såklart pepparkakshus. Så mysigt. Och när jag tyckte att det blev tungt så la jag mig i kökssoffan eller gungstolen, och Sussi stökade på i köket. Så mina barn fick baka pepparkakor även i år, även om jag knappt gjorde ett dyft.

Doften av nygräddade pepparkakor, tomtegröt till lunch, glögg och julmusik.

Så jag styr vindarna. Så jag får medvind. Jag lägger allt fokus på mig själv och min familj. Ibland behöver man det också. Få koppla bort allt annat. Även om jag har svårt att släppa vissa saker och gärna hjälper till. Men från och med nu är det "nej", "tyvärr", "tack men nej tack". Jag ska öva på det.

Det härliga med den här graviditeten är att jag har hur mycket energi som helst i kroppen. Jag är ofta trött, efter att ha legat vaken på nätterna och så, och när man inte kan göra nånting blir man ganska slö. Men i kroppen känner jag så mycket energi. Benen känns så pigga. Jag känner mig stark. Som att jag skulle kunna springa ett maraton dagen efter förlossningen. Så inspirerad av livet. Det fantastiska fina livet som jag har. Också Erik. Som gör hela livet så enkelt. Och lättsamt. Det är vi, och det är så det ska vara. Efter 10 år gör han fortfarande att livet känns som rosa moln. Och jag bara svävar med. I medvind.