Nedräkning

Jag börjar bli lite trött på att inte kunna göra vad jag vill. Att behöva be om hjälp för varje liten skitsak är verkligen inte roligt, så oftast slutar det med att det antingen inte blir gjort eller så gör jag det själv ändå och då tar det väääääldigt lång tid. Men vet ni vad? Nu har jag börjat räkna ner! För även om jag skulle gå en vecka över tiden, så är det fasen inte lång tid kvar!
Det här är verkligen ett stort steg under de här 9 månaderna. Och jag kommer alltid till det här. Då jag känner att nu får världen rasa samman runt omkring mig om den så vill, nu ska jag bara njuta av magen den sista tiden. Och njuta av sista tiden som tvåbarnsmamma. Inte för att jag gruvar mig för framtiden, men jag vill ta till vara på de här sista månaderna innan allt kommer att förändras. Bara till det bättre, såklart.
Jag är så otroligt tacksam för att jag får uppleva det här igen. Ibland får jag ångest bara av tanken på att det här kanske aldrig hade hänt, om det inte blivit såhär.
Men nog ska det blir skönt att kunna baka bullar igen. Eller putsa fönster. Eller ta en lång promenad. Eller köra bil!

Imorgon ska jag på ultraljud för att se hur läget verkar. Om mina sammandragningar påverkar bebisen nånting, och om de påverkar livmodertappen nånting. Jag tycker att har det inte hänt nånting än, den senaste veckan har jag varit nära på att åka in åtminstone 1 gång per dag, då borde vi ju kunna känna lugnet tiden ut. Men samtidigt vet jag ju hur det känns. Hur orolig man blir. Och osäker på hur länge man törs vänta. Även om det inte hänt något hittills så kommer det ju en dag då de faktiskt har effekt. Och när är den dagen? Med tanke på hur fort det gick med Aron, så behöver jag en bra plan. När Erik är borta. Med barn och allt. Men den behöver jag slipa lite på..

Nåväl, V. 33 är vi i nu och jag tyckte nyss det var V.27? De senaste veckorna har gått så fort, och nu väntar juletider och veckorna kommer gå ännu fortare. Även om jag har mycket sammandragningar så ställer jag in mig på att gå över tiden, åtminstone en vecka bort tänker jag. Så jag inte alldeles ska tappa humöret på slutet, då är det bättre att ställa in sig på ett datum längre bort. Så, ultraljudet visade 2 jan, jag säger 9 jan.

Dagsfärsk, V.33

Jag har lyckats hyffsat bra med andningen under tidigare förlossningar, väldigt bra med Aron. Också har jag haft Erik som hjälpt mig att hitta när jag tappat den. Därför har jag haft fantastiska förlossningar, även om Lukas förlossning var fruktansvärt utdragen och slutade besvärligt, så har jag kunnat tänka tillbaka på dem med endast glädje.
Men den här gången tänkte jag prova dyktekniken, om jag får möjlighet till det. Googla på det!
Det här med att slappna av är verkligen min grej, och genom yoga har jag blivit mycket mer medveten om alla små mekanismer i kroppen. Så jag tror mycket på det här. Att slappna av, inte kämpa emot. Låta kroppen göra sitt. För i det flesta fall så fixar kroppen det- det är bara det som sitter i ditt huvud som ställer till det.
Så får vi väl se som sagt hur mycket jag hinner med den här gången.

Och ni vet att när en värk börjar, så stiger den ju uppåt, för att efter en stund nå sin topp och därefter dala neråt igen. Så en intensiv värk på en minut kanske bara har en topp på ca.5 sek. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet. Och för varje värk man går igenom, är det en värk mindre innan knytet till slut är ute.

Jag ser verkligen fram emot att få uppleva det här igen. Så, så mycket!