I veckan har jag innevecka i Sundsvall på Universitetet. Alltid lika spännande och lärorikt men i måndags lämnade jag hemmet med lite ångest. Halvkrassliga, mammiga barn i kombination med mitt veka mammahjärta. Men nu känns det bättre, barnen har såklart haft det hur bra som helst, och ikväll får de hem pappan.
Och ungefär såhär synd är det om mig egentligen
Finns det nånting som en caramel latte med extra kaffe och vispgrädde inte kan råda bot på? Jag tror inte det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar