En tisdag

Två måndagar i rad har mamma kommit hit, så jag har lämnat Liv hemma med henne när jag farit på träningen med pojkarna. Så himla skönt att inte behöva tjorva på henne massa kläder och släpa med henne ut, oftast när hon sover som bäst. Det är det bästa när Ingemar kommer på morgonen också, att slippa slita upp henne när hon sover som bäst. Jag är kanske himla bekväm av mig. Eller lat. Eller vek. Men jag tackar inte nej till hjälp som underlättar. Jag har himla svårt att be om hjälp, men jag tackar inte nej när hjälp erbjuds. 

Hur som helst, de här måndagarna när mamma kommit hit har jag blivit som en Duracell kanin. Sjukt speedad! Jag vill hinna med allt och lite till, passa på när jag har ett par extra armar. Men gissa om jag sovit gott sen. Utan någon stress över allt jag inte hunnit med. 

Tur man har familjen! 

Idag blir Liv 1 månad och det har vi firat med första riktiga promenaden. Hallelulja! Som jag längtat efter att få promenera! Jag tycker att kroppen börjar kännas riktigt återhämtad, så idag körde jag också igång lite lätt med yoga. Älskar yoga! Men gissar på att jag inte kommer kunna röra mig imorgon. 

Lite försmak på våren var det också. -3 och strålande sol. Det blev en promenad vår vackra by.