Livet

Här ligger jag och klappar på magen. Det är livat med tydliga rörelser. Stryker med handen och försöker lugna. Jag är glad över rörelserna, det är ett tecken på att vår bebis mår bra där inne. Men magen är spänd och öm och det gör ont när det rör sig för mycket. 

Så blundar jag. Och tänker mig att jag står och väntar på en buss. Med Lukas och Aron i varsin hand. Är kanske liten också född? Ja det är den nog. Och i så fall har jag en bebis i famnen. Kanske Aron i andra handen, och Lukas får hålla i honom. Lukas är äldst och får hjälpa till. 

Jag minns inte sist vi åt. Vi är trötta och kalla. Men de känslorna är ingenting jämfört med oron. Oron över min familj och mina barn. 

Det är trångt, det är många som väntar på bussen. Folk trycker sig emellan och man flyttas hit och dit. Många skriker och gråter. Hungern och utmattningen tar ut sin rätt, man blir frustrerad. 

Så blir liten hungrig. Hinner jag kanske amma lite snabbt? Jag ställer mig till rätta för att hinna ge bebisen en liten skvätt för att tysta gråten. Så kommer bussen. Folk rusar mot den, och jag upptäcker att i och med amningen släppte jag Arons hand. Var är mina barn? Folk springer och kastar sig över varandra. Alla vill på. Paniken. Rädslan. Skräcken. Har de gömt sig? Ligger de nertrampade? Jag glömmer helt tanken på bussen och går med blicken neråt för att se mellan allas fötter. Ligger det nån där? Skriker deras namn, men blir överröstad av andras skrik. 

Den här gången hade jag kanske tur. Barnen tog sig på bussen, och framme vid flyktinglägret fanns en vuxen som förstår vad som kan ha hänt. Att vi kommit ifrån varandra. Som tar hand om Lukas och Aron och försöker lugna dem, i väntan på att vi kanske dyker upp med nästa buss. Det är svårt att lugnt dem när den vuxne inte kan samma språk. 

Vi kanske återförenades den här gången. 

Här ligger jag och klappar på magen. Lite orolig och rädd för att liten kanske tänker födas för tidigt. Känner en klump i magen efter vad som hänt i Trollhättan. Känner en oro för världen mina barn ska växa upp i.  Och en oro för rasism som verkar bli starkare och starkare här i vårt avlånga land. 

Men jag behöver inte oroa mig för att mina barn ska kunna äta sig mätta. Inte oroa mig för att de ska frysa. De har varma kläder, och ett varmt tryggt hus. Vi får sova gott om nätterna. De får gå skola, som de har rätt till. Lära sig det som de behöver kunna. För att kunna klara sig bra i livet. Kanske kunna läsa vidare. Få bra betyg. Och kanske ett välbetalt jobb. Eller så väljer de en annan väg. Som de i så fall fått välja, helt själva. 

Jag är lycklig. Tacksam över att vi mår bra och att vi har varandra. Samtidigt kan jag inte hålla tårarna borta. Av all grymhet som finns i världen. Av alla flyktingar som far illa. Av allt man läser i tidningarna. Trollhättan. Flyktingboenden som bränns ner. Siffror på hur många döda som hittas. Sånt som fastnar i bakhuvudet. Sånt som bara inte ska få hända. 

Och jag känner mig frustrerad över att inte kunna göra mer. Men jag gör så mycket jag känner att jag kan. Det är ganska enkelt att hjälpa till. 

Man kan till exempel sätta in en en valfri summa till Unicef bankgiro 902-0017, märk "flykt".  

Och har ni sett vilket enormt arbete dessa så kallade "gula båtar" gör? Sms "BÅT100" till 72600 för att skänka 100kr, eller sätt in valfritt belopp på bankgiro 5037-0378. 

Nu kryper Aron ihop bredvid mig. Stryker på magen. Har med sig ett gosedjur som bebisen ska få låna. Bäddar ner gosedjuret bredvid magen. Den ska mysa med bebis. Springer iväg för att bygga lego med storebror. Självklarheter som jag är så så tacksam för. 

Man tänker att man ska kunna komma så långt med sunt förnuft. Men rasism och krig, och så mycket mer grymt som finns i världen, det är så långt ifrån sunt förnuft man kan komma.