Lördagmorgon

Godmorgon lördag. En dimmig, härlig lördagmorgon. Väcktes av Lukas när Erik hade gjort frukost. Med tända ljus och en rykande kopp te. Älskar de där små stunderna. De är så viktiga. En fin frukost tillsammans med lugn och harmoni. Få prata om det man känner för. Och känslan när någon annan har ansträngt sig för din skull. Att få ligga i sängen och kura och sen kliva upp till dukat bord och sprakande brasa. Det viktigaste i livet.
En sån här härlig lördag morgon. Snön som kom har töat bort och idag är det milt, blött och dimmigt. Så dimmigt så vi inte ser berget framför huset. Men så fint på sitt vis.

Det här är vi idag. Kurande och mys. Bara njuter av lugnet.

Jag sitter i gungstolen i pyjamas och invirad i en filt. Har precis lagt in i spisen.

Ett litet lugn har lagt sig, då jag fick bocka av mycket igår. Det ena var barnens halloweendisco, som vi föräldrar ordnat i skolan. Det har ju varit en del förberedelser, även om vi gjorde det ganska enkelt. Och barnen var väldigt nöjda och hade det roligt. Hur som helst är det skönt när det är gjort, även om det är roliga grejer man pysslar med.
Det andra är Latikbergs IK nya dressar. Vi bestämde oss för att beställa nya dressar och de som ville fick beställa med. Det var ganska dyra dressar och många var tveksamma, men vi tänkte att vi nog åtminstone kunde bli 5 st. Det hela slutade med 28 dressar, plus 4 tävlingsdressar. Puh! Innan jag skickade iväg beställningen igår var jag så nervös att jag var blöt av svett, och bara fräste till alla runt omkring. Nu håller jag tummar och tår att allt blir rätt och bra. Det blev betydligt mer jobb än jag hade räknat med och det blev väldigt stressigt här i slutet av veckan, en stress som min kropp inte tål så bra just nu. Vilket i sin tur är sjukt frustrerande, då jag brukar kunna hantera stress hyfsat bra. Hur som helst, nu är det gjort och det känns så bra!

Ikväll är jag och Erik bjudna på 30-årskalas och pojkarna tänker sova hos farmor och farfar. Och imorgon är Lukas bjuden på kalas. Den här halloweenhelgen är verkligen fylld med roligheter, men efter den här tunga veckan så känner jag att jag skulle behöva en helg utan tider att passa och en massa måsten. Även om det är roliga måsten. Nästa helg får bli en sådan.

Sånna där dagar då man inte har något planerat, men så dyker det upp några vänner på fika. Helt spontant och oplanerat. Sånt gillar jag. Det ger energi.

Och har jag sagt förut att jag nog är världens lyckligaste människa? Tacksamheten bara väller fram!
I går kom svärfar hit och fyllde upp vår fina fina potatislåda (som han faktiskt har snickrat ihop själv åt oss). Det låter kanske inte som så mycket, men jag blir så tacksam. I gengäld ska jag och Erik koka palt till honom någon helg framöver. Ett himla bra byte.

Sen måste jag bara visa er den här fantastiska filten som min mamma har stickat till liten. En helt fantastiskt vacker filt, med ullgarn och dessutom har hon sytt dit ett innertyg av fleece.

Jag har så mycket mer att visa, bland annat ett fantastiskt fint skåp, snickrat av den finaste människan jag vet, och dessutom har ju Lukas flyttat in i sitt nya rum.
Men det får bli en annan gång. Nu ska vi förbereda för lunch ute vid grillringen.

Trevlig helg!

Livet

Här ligger jag och klappar på magen. Det är livat med tydliga rörelser. Stryker med handen och försöker lugna. Jag är glad över rörelserna, det är ett tecken på att vår bebis mår bra där inne. Men magen är spänd och öm och det gör ont när det rör sig för mycket. 

Så blundar jag. Och tänker mig att jag står och väntar på en buss. Med Lukas och Aron i varsin hand. Är kanske liten också född? Ja det är den nog. Och i så fall har jag en bebis i famnen. Kanske Aron i andra handen, och Lukas får hålla i honom. Lukas är äldst och får hjälpa till. 

Jag minns inte sist vi åt. Vi är trötta och kalla. Men de känslorna är ingenting jämfört med oron. Oron över min familj och mina barn. 

Det är trångt, det är många som väntar på bussen. Folk trycker sig emellan och man flyttas hit och dit. Många skriker och gråter. Hungern och utmattningen tar ut sin rätt, man blir frustrerad. 

Så blir liten hungrig. Hinner jag kanske amma lite snabbt? Jag ställer mig till rätta för att hinna ge bebisen en liten skvätt för att tysta gråten. Så kommer bussen. Folk rusar mot den, och jag upptäcker att i och med amningen släppte jag Arons hand. Var är mina barn? Folk springer och kastar sig över varandra. Alla vill på. Paniken. Rädslan. Skräcken. Har de gömt sig? Ligger de nertrampade? Jag glömmer helt tanken på bussen och går med blicken neråt för att se mellan allas fötter. Ligger det nån där? Skriker deras namn, men blir överröstad av andras skrik. 

Den här gången hade jag kanske tur. Barnen tog sig på bussen, och framme vid flyktinglägret fanns en vuxen som förstår vad som kan ha hänt. Att vi kommit ifrån varandra. Som tar hand om Lukas och Aron och försöker lugna dem, i väntan på att vi kanske dyker upp med nästa buss. Det är svårt att lugnt dem när den vuxne inte kan samma språk. 

Vi kanske återförenades den här gången. 

Här ligger jag och klappar på magen. Lite orolig och rädd för att liten kanske tänker födas för tidigt. Känner en klump i magen efter vad som hänt i Trollhättan. Känner en oro för världen mina barn ska växa upp i.  Och en oro för rasism som verkar bli starkare och starkare här i vårt avlånga land. 

Men jag behöver inte oroa mig för att mina barn ska kunna äta sig mätta. Inte oroa mig för att de ska frysa. De har varma kläder, och ett varmt tryggt hus. Vi får sova gott om nätterna. De får gå skola, som de har rätt till. Lära sig det som de behöver kunna. För att kunna klara sig bra i livet. Kanske kunna läsa vidare. Få bra betyg. Och kanske ett välbetalt jobb. Eller så väljer de en annan väg. Som de i så fall fått välja, helt själva. 

Jag är lycklig. Tacksam över att vi mår bra och att vi har varandra. Samtidigt kan jag inte hålla tårarna borta. Av all grymhet som finns i världen. Av alla flyktingar som far illa. Av allt man läser i tidningarna. Trollhättan. Flyktingboenden som bränns ner. Siffror på hur många döda som hittas. Sånt som fastnar i bakhuvudet. Sånt som bara inte ska få hända. 

Och jag känner mig frustrerad över att inte kunna göra mer. Men jag gör så mycket jag känner att jag kan. Det är ganska enkelt att hjälpa till. 

Man kan till exempel sätta in en en valfri summa till Unicef bankgiro 902-0017, märk "flykt".  

Och har ni sett vilket enormt arbete dessa så kallade "gula båtar" gör? Sms "BÅT100" till 72600 för att skänka 100kr, eller sätt in valfritt belopp på bankgiro 5037-0378. 

Nu kryper Aron ihop bredvid mig. Stryker på magen. Har med sig ett gosedjur som bebisen ska få låna. Bäddar ner gosedjuret bredvid magen. Den ska mysa med bebis. Springer iväg för att bygga lego med storebror. Självklarheter som jag är så så tacksam för. 

Man tänker att man ska kunna komma så långt med sunt förnuft. Men rasism och krig, och så mycket mer grymt som finns i världen, det är så långt ifrån sunt förnuft man kan komma. 

Återhämtning

Förra vecka var verkligen kaos. Katastrof. I och med att kommunfullmäktige i måndags skulle ta beslut om ev. nedläggning av vår fina fina skola. Så hela förra veckan ägnades åt att ringa och maila politiker, prata med media och många långa vakna nätter med oro. Fruktansvärt. Om de bara visste vad vi måste gå igenom varenda gång de tar upp det här med nedläggning. 

Jag önskar att det kunde få gå till på ett annat sätt. Att när de diskuterar nedläggning så bjuder de in oss föräldrar och lärare till en träff för diskussion och information. Redan från första stund. Utan det här smygandet som de håller på med nu. 

Nu hade ju vi sådan tur att ärendet blev en åter remiss, så vi hoppas att nästa gång det kommer upp på tal finns det en plan och svar på våra frågor. 

Nåväl, slutkörd blev jag i alla fall. Det behövdes nästan en hel vecka med återhämtning innan jag nu börjar känna mig lite piggare. Pulsen har gått ner, i och med att paniken har lagt sig. För en stund. All denna stress var dessutom inte bra för mina sammandragningar, men nu känns även det lite lugnare. 

Mer än så har jag inte att ge just nu. Så tacksam för alla fina människor omkring mig som ställer upp när det känns tungt. Med besök, fina kloka ord, eller ett enkelt sms. På sistone har jag ofta blivit påmind om vilka fina människor vi har omkring oss. Och vilka som inte lägger någon extra tanke på oss. Och det är viktigt att veta. 

Men en sista sak kan jag faktiskt ge er, och det är ett tips! 

Jag har länge länge följt PT-Fias blogg på metromode, http://ptfia.metromode.se, tycker hon är en helt fantastisk inspiration  med många kloka ord (och dessutom är hon sponsrad av Kari Traa och jag älskar älskar deras kläder! ;) ). I sitt senaste inlägg berättar hon om en ny flik på metromode nämligen Metro Mode Hälsa. Hon gör en fin liten presentation av varje ny bloggare så det är bara att läsa på och hitta din favorit! Själv vet jag inte hur jag ska hinna med att läsa alla! 

Det är himla härligt när man ligger såhär, och knappt kan röra sig överhuvudtaget, att få bli så inspirerad. Jag längtar efter att få snöra på mig pjäxorna och ge mig ut på skidorna en kylig vinterdag, eller att till våren få snöra på sig löparskorna och springa sicksack mellan isfläckarna. Ska bara hålla ut ungefär 2 månader till först.. Och vad är 2 månader av en livstid full med spring i benen? :) 

Tips och lyxigt kvällsfika!

Måste tipsa om lite kläder såhär inför den kommande vintern. Både för stora och små! Nämligen kläder i merinoull från märket icebreaker. Finns ofta till bra pris på addnature.com! 

Jag har köpt i omgångar till pojkarna så de äger både det ena och det andra nu. Senast blev det en lite tjockare röd tröja till Aron med hög krage, och ett par tjockare byxor till Lukas. De finns i olika tjocklekar, så dubbelkolla innan ni beställer vad ni är ute efter. 

Främst har jag reagerat på att det är en himla kvalité i kläderna, men dessutom har vi en 6-åring som har stenvägrat merinoull för att han tycker att de kliar. Förutom de här, de är de enda ullkläderna han tar på sig! 

Det är så mycket lättare att handla till pojkarna, och Erik, än mig själv. Men jag har haft turen att få både byxor och tröjor av svärmor och kan varmt rekommendera dem! 

På torsdagar när Erik gör helg brukar vi alltid fira lite. Även nu när han kommit hem varje kväll under ett par veckor, då firar vi ändå lite just för att han gör helg och vi är lediga. I torsdags blev de det här kvällsfikat. 

Egentligen en dessert, men spela roll! Jordgubbar, lite syrlighet, vit choklad och digestivekex. Mmm! 

Godaste lunchen

Idag blev det omelett till lunch. Favorit på sistone, då liten börjat trycka på och ta plats så jag inte får i mig så mycket åt gången. Dessutom gör jag inte av med så mycket energi, och då blir man väl inte så matsugen heller. Snabbt går det att göra också, vilket är ett plus med dessa hopplösa sammandragningar som jag har. 

Enkelt att kasta ihop av det man har hemma. Idag fyllde jag den med soltorkade tomater, körsbärstomater, spenat, lite riven ost och på slutet innan jag vek ihop den klickade jag dit lite créme fraiche. 

Smaskens! 

Brunch

Nu kommer vi till brunchen. Som jag nämnde så vaknade jag alldeles ensam i söndags. Inga barn och ingen man, förutom det lilla knytet som bullrar runt i min mage såklart.

Så jag låg en timme i sängen och läste. Ibland är det så härligt att vakna och bara ha sig själv att tänka på. Ibland. Det får inte hända för ofta.
Efter det ställde jag till med brunch till mig själv. Jag gjorde nånting som jag velat prova lääänge. Jag kan inte påstå att jag äter nyttigt, det här med att äta nyttigt är så himla svårt eftersom alla har sin egen uppfattning. Däremot tycker jag att jag äter hälsosamt. Jag äter sånt som jag mår bra av. Även där finns det så många som har så olika syn på vad hälsosamt är. Jag äter till exempel socker. Inte till vardags, och inte mycket, men ibland händer det. Jag gillar ju att baka. Och jag tycker att jag behöver det där söta. Även om det blir mindre och mindre, och nu klarar jag mig ganska bra på det naturligt söta som finns i ex. frukt och bär. Ett tag var jag hopplöst sockerberoende. Men det har blivit bättre. Men som sagt, jag unnar mig sött ibland. Det tycker jag räknas till hälsosamt. För att jag mår bra av en bit kladdkaka emellanåt.
Jag äter även bröd. Hopplöst mycket bröd. Dock bakar jag i alla fall eget bröd, men jag tror ändå inte att det finns något hälsosamt med att äta massa mjöl. Oavsett om man använder sig av grovt mjöl, så tror jag inte att kroppen mår bra av det. Men det är också en sån där sak som jag inte kan undvika helt, och jag mår bra av att få unna mig det.
En sån sak som jag är hopplös på är pannkaka. Pannkaka med grädde och hjortronsylt. Mmm! Hela familjen är som tokiga i pannkaka. Men även där tror jag ju inte att pannkaka är speciellt bra för oss, oavsett vilket mjöl man använder eller hur man väljer att blanda.

Men där kommer vi till brunchen, jag provade nämligen att göra bananpannkaka.

Något som föll mig helt i smaken! Man kan räkna en banan och ett ägg per person, mosa bananen och vispa ihop med ägget. Stek små pannkakor, gör man de för stora blir de svåra att vända. Hur gott som helst! Det enda jag saknade lite grann var något tuggmotstånd, men jag läste om någon som blandat i lite havregryn så det kan ju vara värt att prova nångång.

Så frukost/lunchen bestod av bananpannkakor, vispgrädde (kan man byta ut mot turkisk yoghurt eller kesella om man vill), bär, smoothie och en stor kopp te. Satt lääänge och fikade.

Jag har ju även haft sån himla tur i år att få bär levererade till dörren. Jag har inte kunnat plocka några bär i år men jag har som sagt haft tur, och senast var det Anna som skickade en stor hink fina svarta vinbär. Där snodde jag en näve och gjorde smoothie. Pojkarna har slukat den här smoothien, och jag lovar att om de visste om hälften av det som är i så skulle de inte ens provsmaka. Men de vet inte mer än att det är blåbär och svarta vinbär och så får de bli!
Jag har aldrig provat svarta vinbär i smoothie förut, men det var verkligen en hit. Vi gör inte så ofta smoothie men nu kommer det definitivt bli oftare för det var verkligen en höjdare.

Det får bli dagens tips! Bananpannkakor och svarta vinbär i smoothie!

Skogspromenad

Igår gick jag och Milo på en liten skogspromenad. Vi var väl ungefär 300m från huset, och sakta gick det, men det gör inte så mycket. Det ger så mycket energi att komma ut en sväng. Älskar att vara och gå i skogen. Med mig hade jag en nästintill tom ryggsäck, förutom en te termos och några fröknäcken. Vi var ute nästan två timmar.

Här hade vi precis skrämt iväg en stor tjädertupp. Milo brydde sig inte speciellt mycket om tuppen, förutom när den flög upp då skvatt han till. Vi smög och smög och smög när vi såg tuppen, trodde jag skulle få fota den. Men när vi var ungefär 15 meter ifrån skrämde vi den och sen hittade vi aldrig åt den igen. Risigt var det där den satt så det var ingen mening att fota.

Njuter verkligen av naturen här omkring. Det är så fint!

Milo har inga problem att gå med mig i skogen. Han går sakta och lugnt bredvid mig i min takt. Nosen går såklart hela tiden, men han sliter inte och drar och vill lös, jaktivrig som han är. Han håller sig så fint bredvid mig.

Många vilopauser blir det. Som tur är hittade vi många ställen där jag kan sätta mig utan att behöva sjunka ner så lågt (blir så tungt att ta sig upp då ;) ) Milo lägger sig fint bredvid och spanar, eller slumrar till en liten stund.

Vätskepaus

Och hemma igen!

Jag har känt mig rätt krasslig några dagar, men imorse vaknade jag ännu sämre. Även pojkarna är halvhängiga så idag ligger vi under filtar, snorar och myser.

Vars ska vi ta vägen, egentligen?

Ikväll hade vi möte angående kommunstyrelsens förslag till kommunfullmäktige om att lägga ner Latikberg skola. Det gör mig så jävla ledsen att behöva ha ett möte över det här överhuvudtaget. 

Eleverna på Latikberg skola har varit på studiebesök på sistone- där de blivit chockade över hur väl de uppfört sig och hur trevliga de låter mot varandra. Förstår ni hur sjukt det är? Att de reagerar för att barnen är trevliga?! 

Men så är det här. De förstår inte varför man skulle låta på annat vis. De förstår inte varför man gör saker för att förstöra, eller vara elak. Så gör man bara inte. Det är en del av den tryggheten vi har här. Och skulle nån hitta på nått, för rackartyg kan alla göra, så kommer det alltid fram och man får ta konsekvenserna av det. Det är det som är det fina. Alltid är det någon förälder/vuxen som ser och här hjälps vi åt med uppfostran. Eftersom det inte "bara är ett barn som hittar på dumheter", utan det är grannens barn. (Med granne menar jag då alla som bor i byn, och de närmsta byarna runtomkring). Det blir så nära. Därför hjälps vi åt. 

Största anledningen till att vi sökte oss åt det här hållet av kommunen var på grund av skolan. Både jag och Erik har vuxit upp här och trivs bra i de här byarna, men skillnaden är att Erik fick gå skola här, i Latikberg, och jag gick på Vilhelmina. Och jag har alltid sagt att mina barn inte ska gå i Vilhelmina. De ska gå i byskola. 

Nu har min äldsta precis börjat förskoleklass och han kommer förmodligen inte få gå mer än så här. Om han ens får gå färdigt den. Så den plan vi hade för våra barn, som kändes bra och tryggt, är bara att glömma. 

Det här går bara inte för sig. Jag kommer att göra allt vad jag kan för att det här inte ska ske. Men det är nästa del av problemet. Jag kan inte göra det ensam. Det här gäller hela bygden- ja hela kommunen till och med. Alla måste visa sitt stöd. Det gäller inte bara vi föräldrar som har barn i skolan. Alla måste hjälpa till, alla måste visa sitt missnöje. Alla måste ge en liten stund av sin dyrbara tid, till att visa att det här är inte ok. Vi behöver all hjälp vi kan få. 

För att inte glömma våra små syskon. Ska jag sitta och köra min 4-åring in på Vilhelmina, 10mil om dagen, för 15h/vecka på förskolan när jag är föräldraledig? Eller för de som är sjukskrivna? Ska de sitta och köra in sina barn på Vilhelmina? Eller de som jobbar på annan ort, och inte passerar Vilhelmina? Eller de som är hemma och studerar? Nu har inte förskolan diskuterats ännu, men jag kan inte tänka mig att den ligger långt borta ifall nu skolan lägger ner. 

Och vad är det för by vi vill bo i? Även om vi inte har småbarn i skolåldern? Affären har vi redan förlorat. Förlorar vi skolan, vad finns då kvar i byn? Och med tanke på hur det ser ut inne i Vilhelmina och i städerna, vars ska vi ta vägen? Är tanken att alla ska flytta till städerna? Det är en tragisk utveckling tycker jag. Att vi inte ska få välja själva vars vi vill bo, där vi känner att vi har vårat hem. År 2015. 

Den 12/10 kl.18.00 har vi ett nytt möte i skolan i Latikberg. Jag hoppas att alla som känner att de stödjer oss, dyker upp. Alla som vill jobba för att låta byskolorna vara kvar. Gammal som ung. Jag hoppas att vi tillsammans kan göra vår röst hörd. 

Och hoppas, det kommer jag göra in i det sista. 

Middagstips

Igår åt vi inte middag förän sju på kvällen. Det är lite lyx när vi inte några barn. Oftast vill jag inte ens äta middag, bara för att jag kan strunta i det. Men igår kom vi hem vid sju och då värmde vi på rester som vi hade kvar sen i fredags, nämligen fiskgryta. Eller rödinggryta som det egentligen heter, men det funkar med vilken fisk som helst. 

Såg kanske inte så aptitligt ut med jag lovar er, den är ljuvlig! Jag äter den som den är med sallad till (gärna med fetaost i salladen). Erik och pojkarna brukar vilja ha bandpasta till. Vi har även provat potatisgratäng till vilket också funkade super. 

Och det bästa av allt, så här enkelt är det. 

Skär upp fisken i tärningar och stek i stekpanna. Salta. 

Stek på paprika i alla dess färger i en gryta, jag brukar använda gjutjärnsgrytan. Vill man kan man steka med lite purjolök också, vi brukar undvika lök i mat. På med grädde, citronpeppar, fiskbuljong,lite fiskfond, och slutligen pressa i en himla massa citron. Smaka av. 

Ner med fisken i grytan, låt puttra ihop lite, och klart! Ät och njut! 

Jag har precis vaknat, en söndagmorgon utan barn och utan man. Barnen är som sagt hos mamma, och Erik for iväg tidigare imorse för att röja. Ska ligga kvar och läsa en stund innan jag ska kliva upp och äta brunch, återkommer om denna. 

Hej lördag

Hej säger vi denna lördagkväll, med lite regn i luften och höstkalla vindar.
Ikväll bestämde sig pojkarna för att fara till sin mormor och sova. Känns märkligt att vara hemma utan barn och utan att ha något planerat. Vi har varit ute en sväng med bilen och spanat lite, sen tog vi Milo en sväng i skogen. Jag klarar inte alls av att gå i skogen just nu men vi gick hårdbacke bara några hundra meter in i skogen och satt oss där och njöt av naturen.
Nu jobbar Erik på med Lukas rum. Det händer saker för varje dag som går nu.

Det är några som nämnt att de vill se mer bilder från huset, så här kommer några utifrån. En skymmande lördagkväll.

Nu är det bara framsidan kvar att isolera och byta brädfodring på. Det tar vi tag i nästa sommar.

Även om framsidan just nu ser rätt hemsk ut, så hindrar det oss inte för att plantera och göra höstfint med några lyktor.

Huset när man kommer uppifrån vägen. Det är så härligt när man får stå från ett håll där man nästan kan låtsas att hela huset är klart! Också brukar jag stå och njuta av varje fönster som helt plötsligt börjar lysa. För varje rum som blir klart kommer en fönsterlampa upp (viktigt viktigt) och då får vi se det lysa i ett nytt fönster. Det bästa när man sliter så hårt som vi gör- att få se ett resultat.

Än är det mycket kvar, men vi börjar ändå se slutet. Sovrummen går hyffsat fort, så vi ser ändå att övervåningen kommer bli klar inom inte allt för lång tid. Framsidan känns bara rolig att ta tag i, det är nog den roligaste väggen att fixa. Men sen är det mycket jobb med gården, just nu är det verkligen en arbetsplats och därav lervälling över hela uppfarten.
Så än på några år blir vi inte göralös. :)

Det var det, en annan gång får vi ta huset i dagsljus.

En fredags

Dagens bästa 

Att vakna upp på morgonen, göra upp eld och sen krypa ner i sängen igen och slumra till i väntan på govärmen. Jag längtar verkligen efter ett eget sovrum, istället för som nu att sova i allrummet. Varför vet jag egentligen inte. Jag vill bara ha ett eget sovrum. Men det här kommer jag verkligen sakna när vi får vårat sovrum, kaminen. 

Att komma hem och vara utan ström. Vi for från Vilhelmina vid middagstid, och vi visste att vi förmodligen var strömlösa, så vi hade snabbt och enkelt kunna köpa med oss pizza eller så. Men jag älskar att få laga mat på vedspisen när dessa tillfällen kommer.

Idag har vi beställt tapeter, dörr och köpt hem golv till Lukas rum. Snart så får han flytta in. I och med det här sovrummet känns det verkligen att huset börjar bli rätt stort. Vi behöver sannerligen inte trängas, inte ens med tre små knoddar. 

Nu- godisskål och en vild och galen bebis. 

Trevlig helg!