Milo

Nu återkommer jag till det här med djuren. Inget hem utan katter.  Så är det bara. Den ro som lägger sig när ett katt ligger i famnen och spinner.

Men sen den där hunden då. Alltså vår finaste finaste Milo.  Kanske är det extra för att han är vår första hund. Jag vet inte. Fast jag kommer säkert känna lika starkt för alla våra hundar. Ja, alla våra djur.

Den kärlek som han ger. Den värmen och lyckan. Glädjen. Valptiden har stundvis varit tuff men nu börjar det lugna ner sig och jag ser mer och mer av det som jag såg i ögonen hos honom den allra första gången vi träffade honom i ett kallt Finland för två år sedan. Jag kan inte förstå att jag levt ett helt liv utan honom. 
Vi gör vårt bästa för att uppfostra och lära honom men det är ingenting jämfört med vad han har lärt oss.