Lördagsnöjet

Erik har kört igång sitt 7dagars skift, så nu är han borta 1 vecka sen hemma 1 vecka. Han for i tisdags och kommer alltså snart hem igen så snart har vi gjort första veckan. 

Vad hade jag då att vänta mig med en vecka ensam med hund och barn?
Jag trodde då,

1. Att jag skulle vara sjukt trött. Ni vet, grus i ögonen på morgonen, vara uppe alldeles för sent på kvällen för att hinna med allt.

2. Att barnen inte skulle ta sig i säng i tid. Att själv lägga alla 3 skulle ju bli KAOS.

3. Att jag skulle bli frustrerad av att inte ta mig ut och få röra på mig i friska luften. Kan vara svårt att få det att klaffa med tre små.

4. Att jag skulle bli stressad som en påföljd av att jag inte fick sova ordentligt och inte röra på mig.

5. Att pojkarna skulle trötta på sin röriga mamma som försöker få allt att rulla på alldeles själv.

I själva verket har veckan gått så vansinnigt bra. Såklart. Hur kunde jag tro annat? Läggning av alla 3 har gått smidigare än vad det brukar. Liv har maratonsovit på dagarna så jag har hunnit med massor. Vilket har lett till att jag typ lagt mig samtidigt som kidsen på kvällarna. Vaknat utvilad och pigg på morgonen, INNAN klockan ringt. Ljuuuva morgonstund! Imorse drog vi till och med till med sovmorgon. Alla i stora sängen. 

Jag har varit igång så mycket att jag fått träningsvärk. Huuur är det ens möjligt?!
Och vi har njutit av de finaste höstdagar på allra bästa sätt, med mellis ute.

Snart är dessutom Arons blivande rum rensat och tömt, alla löv bortkrattade och gården redo för vinter. Jag har kunnat passa på att hänga tvätt ute, gissar att det är bland de sista gångerna. Men som vi längtar efter mera minusgrader nu.

Sån där makalöst härlig höstvecka. Alldeles extra fin på sitt vis. Men klart att pappan börjar bli efterlängtad nu. Och då får vi en alldeles extra fin vecka med honom.

Och ikväll, en fin lördagkväll med middag hos mor, avslutar jag med att få lägga mig tidigt. Krypa ner bredvid en varm, snarkade bebis. Borra in näsan i kalufsen på den finaste lilla tjej jag någonsin skådat. En liten suck av tacksamhet för att livet kan vara så snällt. Och jag kan inte tänka mig att det finns ett bättre lördagsnöje. Aldrig.

Kan ni?