Solenergi

Så himla ovanligt med en bebis som skriker! Lukas skrek mycket, eftersom han var förstoppad. Då visste jag varför han var ledsen. Och efter det gick över så hade han nattskräck. Till saken hör att Lukas fick typ världens sämsta start i livet efter en 31h förlossning som slutade med akutsnitt.

Aron skrek aldrig. Alltså. ALDRIG! Fast han kom igång vid tre månader och blev väldigt VÄLDIGT mammig och gnällde så fort han inte var kloss i kloss med mig. Men jag visste att han mådde bra. Egentligen. Fast han skrek. 

Men det här? Det är sånt skrik så det skär i hela kroppen, hon ska hela tiden ligga vid bröstet men ändå äter hon så hon kräks. Så himla märkligt, man tror att man ska ha koll på läget när det är tredje, men jag har absolut ingen aning om vad hon vill och vad det är frågan om. 

Däremot vet jag att det förmodligen är en period då det kommer vara såhär, och att det snart kommer gå över. Så hon får väl ligga vid bröstet om hon tycker det är kul! 

Ute är hon i alla fall väldigt nöjd nu, som tur är. Så det blir till att promenera. Och solen ger ju så otroligt mycket energi, det behövs sen inför kvällen. 

Igår satte jag selen på Milo och tog sparken ner för "våran" väg. 

Strålande sol och -9 minus. Någonstans där nere i sparklådan låg en bebis väl nerbäddad och sov. 

Obligatoriskt så fort det gick lite långsammare tempo är att rulla i snön. 

Sånna här gånger måste jag nypa mig i armen. Jag tänker, att man kan få bo såhär? Så himla fantastiskt. 

Att bara kunna hoppa på sparken och åka iväg, på en väg där vi är helt ensamma ( ev. svischar grannen förbi på skidorna med sina hundar) och bara låta solen värma ansiktet, och suga in den friska luften och lugnet som naturen ger. Mitt ute i ingenstans. Fantastiskt.