Lycklig

Man behöver inte vara borta i mer än en vecka, (känns dock som att vi har varit borta en månad), för att uppskatta vardagen lite mer. Jag är så lycklig över att få laga riktig mat, att få skita ner mig i utomhus arbete eller slita på i bygget. 

Att få heja på pojkarna när de cyklar, leka kurragömma och äta fruktsallad i vårsolen. 

Just nu gör det mig ingenting att termometern visar lite för få plusgrader, eller att solen bara tittar fram vid enstaka tillfällen. Jag är så glad över att vara hemma. Över att få leva det liv jag lever, jag kan knappt tro att det är sant. 

Ikväll var jag ute och krattade medan Erik la pojkarna. Och jag var alldeles tagen av luften, utsikten, tystnaden. Mitt hem. Kan det verkligen vara sant? Att jag ska få ha det såhär ofattbart bra? 

Också Erik. Alltså Erik. Tänk att jag skulle träffa just Erik. Det hade inte kunnat bli bättre. Vi har samma humor och kan ha otroligt roligt tillsammans. Vi har samma mål och värderingar och kan ha långa, allvarliga diskussioner. Vi har samma intressen och har stor förståelse och respekt för varandra. Vi kan prata långt in på nätterna, bara för att få vara vakna tillsammans. För att ta tillvara på livets alla minuter. Och han är min allra allra bästa vän. 

Så jag måste nypa mig i armen. Fast han kan ju driva mig till vansinne ibland. Speciellt när han är extremt glad, för då är han så speedad att han inte känner någon hejd. Men han lyckas alltid locka fram ett leende innan slutet. 

 

Njut av livet och ta till vara på alla små fina stunder, det är de som räknas i slutändan.