Medan Erik byggde på så tog jag Milo en sväng efter skoterleden. Den här valpen börjar vara svår att släppa, (eller ja, snarare svår att få fast igen när man har släppt honom) men idag skötte han sig exemplariskt. Sprang fram och tillbaka och ut och in i skogen, hoppade i snön och grävde i mossan som kommit fram. Varje gång jag visslade så kom han utan konstigheter, inte ett dugg orolig för att jag skulle ta fast honom igen.
Tänk så mycke glädje en sån här liten hårboll skänker. Ser fram emot många skogspromenader tillsammans och många fina stunder, som idag, att blicka tillbaka till när han är hopplös och odräglig. Det är nog ingen dum vänskap som håller på att rota sig fast här! Jag önskar att jag alltid fick känna mig lika stolt över honom som jag gjorde idag efter den här promenaden, dock ska jag nu googla på hur man får dem att sluta skälla i hundgården innan jag blir helt vansinnig.
Hej Sandra! Vad roligt att det går bra med Milo! Inte för intet hunden kallas människans bästa vän. Appropå inkallning i skog: har du testat att bara låtsas strunta i honom och gå? Alltså helt byta håll och se om han hänger med? Det gjorde jag när Imra var valp och hon är ju alltid lös i skogen och springer fritt men när hon inte ser mig/oss längre kommer hon alltid - hon är alltså alltid på synbart avstånd vilket är tryggt.
SvaraRaderaDet här med skällningen har jag inget tips på. Jax brukar också "tom-skälla" ibland, men ofta skäller han på något, t.ex. om någon kommer in på gården eller när någon går förbi på vägen. Har ni testat att ha Milo korta stunder i buren och gå dit och belöna honom när han är trygg och lugn, dvs tyst? Det kanske kan vara något? På så vis kan man förlänga stunderna (börja alltså så kort som med någon minut eller några minuter) och öka hundens självkänsla och trygghet att vara ensam i hundgården. Lycka till! :) Och ha en fin lördag nu! Kram!