Ibland slår det mig bara, som en smäll sådär, hur fantastiskt det kan vara.
Jag och Johanna satt i princip ihop från att vi började skolan (eller förskolan?) tills vi tog examen i 9:an. När vi bodde i Järvsjön och Johanna bodde i Granberget åkte vi tillsammans samma buss till och från skolan, och det första vi gjorde när vi kom hem var att ringa varandra. Jag har så himla många minnen med henne.
In på gymnasiet flyttade Johanna till Umeå och vi tappade varann för några år. Jag tappade mig själv helt utan henne, men träffade ju sen Erik som räddade upp mig lite grann. Efter gymnasiet fanns hon dock där igen i vanlig ordning, nästan som att det aldrig varit på annat vis.
Att jag dessutom lyckades lura ihop henne med Daniel (de var inte särskilt svåra att lura ihop kan jag tala om) och fick henne hit till Latikberg, det är en sån sak som jag måste nypa mig i armen för.
Nu bor hon bara nån km ifrån mig, och jag ber en bön varje kväll att det kommer fortsätta så (fast i ett eget hus för deras del).
Låter nästan som att jag berättar om en tonårskärlek eller hur? Nä, min tonårskärlek var långt ifrån så bra som Johanna!
Igår sparkade vi dit för att rota igenom hennes garderob inför firandet av mamma ikväll. Att rota i Johannas garderob är bland det bästa jag vet! Jag fick med mig tre klänningar hem att försöka välja mellan idag..
Även Lukas lånade med sig en klänning och en hatt.
Jag är så himla glad att jag har henne så nära, inte bara för att låna kläder utan för att det är just Johanna, min allra bästa vän och tvillingsjäl. Som känner mig bäst av alla. Och henne har jag gångavstånd till, en inte så självklar lyx här ute på landet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar