Igår hade vi en himla fin söndag. Precis sådär som söndagar ska vara. Så där så man blir så himla tacksam för livet.
Efter en lång frukost låg vi mest inne och eldade. Fick vänner på besök och vi långfikade och såg skidåkning på tv. Vi bara fyllde på kaffetermosen och bytte ut ljusen allt eftersom de brann ut. Kände lugnet. Pojkarna lekte ute. Som vi längtade efter det här ifjol. Att bara få vara. Ta dagen som den kommer. Inte känna sig stressad. Skratta, prata. Njuta.
Erik tog med sig pojkarna och letade reda på en utegran. Vi har nog aldrig varit så sena med en utegran. Jag brukar helst sätta din den innan snön kommer. Men nu står den där, model XXL.
Efter en riktigt kalasmiddag, typ godaste någonsin, kokade Erik kaffe på vedspisen och vi satt länge vid köksbordet och drack kaffe och lyssnade på änglaspelet. Pratade strunt, och pratade om allt som komma skall. All förväntan. Längtan. Julen, bebis. Livet.
Det är ju så fint ute nu när det är lite kallare. Just nu njuter jag av lite morgonkaffe, och en fantastiskt soluppgång. Svärfar har tagit grabbarna på skolan och jag ska nog krypa ihop i gungstolen och peta in en pinne i vedspisen.
Tack livet för alla fina dagar. Och tack för att jag fick det allra allra bäst. Efter 10 år tillsammans, två husrenoveringar och 3 barn, blir jag bara mer och mer förälskad i min fantastiska man (som ofta driver mig till vansinne ;) ). Kärleken rotar sig bara djupare och djupare och jag känner hur den klamrar sig fast långt inne i hjärtat. För evigt.
Så tack livet, för alla fina dagar. Och för att jag fick det allra allra bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar