När Lukas föddes hade jag jätte svårt att sova med honom i våran säng. Eller i vårat rum överhuvudtaget. Det var jätte mysigt och jag älskade att ha honom nära, men jag sov ingenting. Jag var dörädd att han skulle vakna bara jag andades. Och tänk om jag skulle rulla över honom?
Den här gången har jag väl hunnit vänja mig vid det hela (nu för tiden sover Lukas nästan jämt med oss), så den här gången är det ren och skär lycka att få krypa ner bredvid Aron på kvällen. Och vi kan ligga och prata utan problem, han vaknar inte.
Jag skulle inte vilja ändra på nånting just nu. Jag är precis där jag vill vara.
Jag har hittat alldeles rätt.
Nu har Lukas krypit ihop i farfars knä och de ser på Pelle svanslös. Det är verkligen nånting jag unnar pojkarna. En bra, stark och fin relation med farmor,farfar och mormor. Det hade jag aldrig själv. Och jag tror på att det behövs fler vuxna i ett barns liv än mamma och pappa. Fler vuxna och fler hem där man känner sig trygg.
Aron ligger ute och sover i vagnen och jag ska i vanlig ordning bläddra igenom en tidning, en lyx man har hos svärföräldrarna, att bläddra i en tidning mitt på dan. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar