Första tanken när Lukas kom till oss var att vi skulle vänta 4-5 år innan han skulle få ett syskon. Denna fantastiska lilla människa som vi välsignats med ville vi ägna oss till 100% och inte behöva lägga uppmärksamhet på någon eller något annat. Men bara några månader efteråt så ändrade vi oss, när vi tänkte på otroliga lyckan att vara två. Att inte behöva vara ensam, att ha någon vid sin sida. Det var Erik som först sa hur perfekt han tyckte de var mellan dem och Rebecka. Dock drog vi på syskonet liiite grann, men nu känner jag verkligen hur perfekt det blev med 2år och 8månader mellan. Vi var redo för en lillebror, alla tre. De har redan hunnit vänja sig vid att ha varandra, och mår bäst när de får vara tillsammans.
Hur fantastiskt är egentligen inte syskonbanden? När jag tänker på allt de här fina bröderna ska få göra och gå igenom tillsammans blir jag alldeles varm i hjärtat. Mina fina grabbar. Älskade, älskade pojkar.
När jag var gravid med Lukas, var jag stensäker på att det var en pojke. Jag sa till Erik att jag vill ha åtminstone en pojke, som ser ut som du. Och nu när jag tittar i Lukas ögon ser jag bara Erik. Att jag skulle få två pojkar som båda verkar bli kopior av deras pappa kändes som för mycket begärt.
.. däremot vet jag nog inte vad jag gett mig in på när jag önskade mig två pojkar som är som Erik. Ja, ni vet ju hur Erik är. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar